S har ”släppt in” V i regeringen 2010, vi förlorade valet men hade en överenskommelse på plats. När C sist ingick med S i regeringen var på 50-talet. V har inte heller tydligt ”krävt” att få ingå i regeringen under åren som stödparti. Nu ett halvt sekel efter att V lånade sina röster för första gången till en statsminister från S, har vi sagt att om våra mandat efterfrågas ska V ingå.
C röstade också nej till en S-regering idag, C tänker bara rösta ja till Magdalena Andersson om hon bedriver borgerlig ekonomisk politik, dom kallar det mitten.
Varför S, V och MP skulle låta ett 7 procent parti sätta sig på våra väljare är svårt att förstå. Det är inte heller en sund inställning ur ett rent demokratiskt perspektiv. Alla mandat bakom en statsministerkandidat ska vara lika mycket värda. Det handlar om respekt för valresultatet.
Det är sant att det inte enbart kan bli en vänstersväng om vi ska få Magdalena Andersson vald, detta eftersom också C behövs och ska ha inflytande. Vi behöver mötas på mitten, eller åtminstone på vägen i vissa sakfrågor, men det är inte den ”mitten” som Thand Ringqvist avser, istället räknar hon och C in andra högerpartiers mandat i ”vår” gemensamma majoritet. Trots att dom sagt nej.
Kompromissen, eller vad som är mitten, kommer ska utgå från partierna som bildar regeringen ihop, dvs det är S, V, C och MP som ska mötas, ge och ta utifrån våra skilda förslag, i vår politiska”mitt” Tidöpartierna kan inte räknas in om C inte byter till Ulf Kristersson som statsministerkandidat och gör upp med SD.